Ungdomsdikter
av Gunilla Rohlin
 
 
Vill gråta över ingenting, vill vara ledsen.
Är ledsen över ingenting men kan inte gråta.
Är så svårt att skratta, svårt att gråta
svårt att göra ingetdera!
juli 1972
 
 
Skriven i ett papper, pinad ur min moder
tog jag ett kliv och föll
genom ängar och skogar
genom tomrum och vacum
ner
till ett väntande uppslukande  mörker.
Ledsen stod jag där,
ovetande om livet som hälsade på.
Efteråt förstod jag
dess hälsning - min möjlighet
och började leta.
Letade bakom solen
letade under jorden
ovetande om livet som hälsade på.
24/4 1972
 
 
så oviss
men ändå viss
så orädd
men ändå rädd
så ledsen
men ändå glad
så vilsen
men ändå fängslad
så säker
men ändå osäker
...sådan längtan efter dig...
1970
 
 
Just nu är jag kvinna,
 när marssolen bländar mina ögon
och lördagsflickor sitter framför spegeln,
just nu när sommardofter dyker upp i min näsa.
Jag är kvinna när min kropp sträcker på sig.
När mitt nytvättade hår kittlar mig på halsen
är jag banalt vuxen som alla vuxna är.
När min blick söker en likasinnig manlig,
när min mun ler mot ensamheten
är jag kvinna.
Jag är en kvinna med lurviga ben
och med kvinnlig gång.
Skönt att vara kvinna en liten stund
när solen bländar mina ögon...
24/3 1973
 
 
 
 
Gunillas sida | Bröstdagboken | Anemona | Tjuga.se | Arkhyttan.se | BilldocDesign | Konstspaning | Adu.se | 50-talet
© Gunilla Rohlin 2001-2006